Christina Olivecrona
Galleriet, Härnösands Konsthall, till 22 mars

Mycket inom samtidskonstens måleri kan te sig slarvigt och spretigt. Färg som rinner, grötiga sammanställningar, brist på komposition, en allmän påtagen oskuldsfullhet inför konstens oskrivna men, som man ser det, hierarkiska regler som ständigt måste brytas ner och skrivas om. Det handlar mycket om attityd inbillar jag mig. Den ironiska distans gentemot konsten som infördes på åttiotalet vidmaktshålls än idag men med kanske andra mera saktmodiga förtecken. Det postmoderna maskspelet håller inte hur länge som helst, till slut måste konstnären stå där med naket och allvarligt ansikte, det roliga är inte lika roligt när det blivit en konvention. Därför har måleriet också fått en uppgång, när man börjat inse måleriets allvar samtidigt som tidens.

© BUS 2007 Christina Olivecrona "I landskapet I", olja

Detta tänker jag på när jag ser Christina Olivecronas utställning, med målningar som balanserar mellan poetiska naturscenerier och miljökritik. Visst, det är färg som rinner, det är rispigt och krispigt, men ändå så pass artikulerat att man kan avläsa ganska tydligt ens egna tankegångar inför målningarna. Med några enkla grundackord, som det privata rummet, det yttre naturlandskapets, den lilla fågeln eller fisken, försöker Christina Olivecrona i olika speglingar och projiceringar gestalta problematiken mellan det existentiella livet och dess utsatthet i verkligheten.

© BUS 2007 Christina Olivecrona "To be or not to be", akryl och olja

Det är kanske inte så lätt att följa de ofta drömska kopplingarna i flera bilder. I "To be or not to be" skvätter fisken upp mot bryggan med den kanske sista livsbubblan över huvudet. Är det slutet eller bara fråga om elegant dressyr av våra livsbetingelser? Tre figurer står i "Forsmarksvit II: besvärjelser" med motsvarande livs- eller tankebubblor över huvudena mot fonden av ett diffust industrilandskap. Människans försvar mot den livshotande utvecklingen blir den egna privata tankesfären, det enda utom kontroll för makten? Den lilla fågeln sitter på en pinne i "En alldeles vanlig vinterdag" och betraktar några magra färgtrådar som speglar sig som riktiga träd i två vattenpölar. Är det allt som finns kvar, minnet av naturen? I den stora målningen "Möte i mellanrummen" betraktar en flicka en liggande tavla som verka flyta iväg. Hon har en liten vuxengestalt stående på sitt huvud, som handlar det om en projicering av hennes tankar om den simmande på tavlan. Det förenklat antydda rummet hon befinner sig öppnar sig ut mot naturen, som finns det en lösning eller en flyktväg.

© BUS 2007 Christina Olivecrona "Möten i mellanrummen", olja

Atmosfären i Christina Olivecronas målningar är nedtonad, syrefattig, vankelmodig. Det är bara de krampaktigt men ömsint gestaltade figurerna av människor och djur som ännu håller hoppet uppe, som ett poetiskt motstånd för livets egen skull. Målningarna blir en form av dubbla projiceringar, å ena sidan som oroande drömmar och å den andra som bejakelse av naturen och alla dess psykologiska undervegetationer.

Text och foto: Jan K Persson
2008-02-22